Klassifikation och behandling av handledsfrakturer (radiusfrakturer)

Projekt: Projekt 8/04

Mats Wadsten, Överläkare, Ortoped klin, Sundsvalls sjukhus
Gunnar Buttazzoni, Överläkare, Ortoped klin, Östersunds sjukhus
Göran Sjödén, Docent, överläkare, Ortoped klin, Sundsvalls sjukhus

Syfte och målsättning

Trots att handledsfraktur är den vanligaste frakturen, ca 20 % av alla frakturer är den evidensbaserade kunskapen om behandling klen. En orsak är svårigheten att klassificera frakturerna röntgenologiskt. Klassifikation enligt Older, Mayo, AO, Melone, McMurtry, Universal och Frykman har undersökts (1,2,3) . Reliabiliteten har varit dålig för samtliga system, med undantag för Olders system (1). Tidigare har det också visats att den enda klassifikation som till viss del kan förutsäga risk för redislocation är Older. Klassifikationsproblemet har gjort det svårt att korrelera frakturtyp till behandlingsresultat hos patienterna. Vi har genom att modifiera Olders klassifikation försökt skapa ett klassifikationssystem som kan utgöra grund för omhändertagandet av distala radiusfrakturer.

Målsättningen har varit att utveckla en reliabel och reproducerbar indelning av distala radiusfrakturer.

Metod

Tre ortopeder, varav två med särskilt handintresse, har oberoende klassat samtliga distala radiusfrakturer på vuxna som inträffade i Östersund 2002, enligt en ny modifiering av Olders klassifikation (Older et al 1965). Klassifikationen är indelad i 5 grupper och bygger på bedömning av splittring av dorsala/volara kortex och led-engagemang.

Samstämmigheten i bedömningen utvärderas med kappa-analys(Landis & Koch 1977).

Utöver detta har patienterna också indelats i högenergi-frakturer (77 pat) samt osteoporotiska lågenergi-frakturer (155 pat).

En förnyad bedömning av samma bilder har gjorts ett år efter den primära för att bedöma reproducerbarheten.

Resultat och betydelse

Kappavärdet mellan observatörerna vid primärgranskningen var för högenergifrakturer: 0.52, 0.53 resp 0.64 och för lågenergifrakturerna 0.36, 0.42 resp 0.50.

Reproducerbarheten för observatörerna ca 1 år senare var för högenergifrakturerna 0.62, 0.30 resp 0.68. och för lågenergifrakturerna 0.45, 0.28, resp 0.57.

Landis & Koch har graderat överensstämmelsen: 0.80 almost perfect.

Resultatet skilde sig ganska mycket mellan observatörerna. Mellan de handinriktade ortopederna var överensstämmelsen ”Substantial” för högenergifrakturerna och ”moderate” för lågenergifrakturerna. Reproducerbarheten var också ”substantial” för högenergifrakturerna och ”moderate” för lågenergifrakturerna. För den icke handinriktade ortopedspecialisten var samstämmigheten med övriga ”moderate” och reproducerbarheten ”fair”.

Våra resultat är inte riktigt lika goda som man tidigare visat för Olders klassifikation (1), men fortfarande bättre än andra undersökta klassifikationssystem. Spridningen mellan observatörerna var en svaghet och motiverar komplettering av studien med ytterligare observatörer.

Klassning av distala radiusfrakturer enligt Buttazzoni förefaller vara en kliniskt användbar metod, som till skillnad från tidigare klassifikationer är enklare, har något bättre reproducerbarhet samt förhoppningsvis bättre kan förutsäga frakturens stabilitet och därmed utgöra en grund för ställningstagande till fortsatt behandling.

Dokumentation och rapportering

Projektet har avrapporterats vid regional FoU-dag.